Om tre dagar är det dags, då rullar tåget till det som jag sett fram emot så himla mycket. Jag minns paniken när bijetterna tog slut och vi alla satt och vaktade datorn i flera timmar och uppdaterade sidan gång på gång. Sen har jag liksom bara sett fram emot det sådär lagom, det kommer bli galet bra helt enkelt.

I tisdags köpte jag Spotify Premium och kunde börja lyssna in mig på riktigt (en vecka innan kanske var lite tajt). Men faktum är att jag knappt gjort något annat, okej jag har varit på semester, men jag har lyssnat i bilen, när jag fixat mig och innan jag går och lägger mig. Och inser att det här kommer bli bättre än galet bra.

Jag ser fram emot det här mer än vad jag brukar se fram emot saker, samtidigt längtar jag inte för jag vill inte att det ska börja så det kan ta slut. Jag är bara så taggad.

Dessutom kan jag väl inte påstå att jag är ett musikfan på något sätt, men efter att ha lyssnat på Agnes emmabodalista om och om igen tror jag nästan jag blivit det. Jag ser framför mig hur kul och hur många minnen jag kommer ha med de här låtarna, och de gör de bara ännu bättre.

Däremot har jag mycket tidskrävande saker framför mig. Jag har en hel lista på vad som måste göras innan jag åker. Och den är knappt påbörjad. Eftersom jag kommer hem på söndagen (en dag jag inte längtar till) och sedan åker med bästa teatergruppen till Stockholm för att spela teater på Pride gäller det att planera. Jag måste liksom packa för det också, ännu en vecka.

Så jag har det bästa framför mig och tänkte vara snäll att göra lite tidsinställda inlägg för två veckor till er. Iallafall, jag hoppas så mycket på de här veckorna! //Ellen